Nu tror jag att jag har läst minst 10 olika förlossnings berättelser. Jag är fullt medveten om vad som kan ske. Och jag trodde aldrig jag skulle säga det här men jag känner mig redo och, tro det eller ej, peppad. Jag och smärta har aldrig varit en bra kombination. Men smärta har aldrig resulterat i något gott förut. Jag har Niklas och jag vet att han kommer stötta mig på alla sätt och vis. "Tänk framtid, som i hockey". Precis så ska jag göra. Jag ska ta min förlossning som en hockey match med ett jävligt gott slut. Typ.

Som jag sa tidigare. Idag har jag och Niklas varit tillsammans i 3 år och 6 månader. Åh. Det pirrar i hela kroppen av tanken. Snart kommer han hem, min älskling. Jag längtar. Jag längtar efter att få höra honom säga "Hej Bullie" precis sådär som bara han kan. Jag längtar efter att få en kyss och en klapp på magen.

Han säger att han inte har några tårar kvar. Jag tänker "Vänta du bara..". Tårar behöver inte betyda sorg. Tårar kan betyda lycka. Jag är helt säker på att vi båda kommer gråta floder när vi får träffa våran lilla Emil. När han för första gången greppar tag i våra fingrar. När han somnar i vår famn. När han ler första gången. När han skrattar första gången. När han lär sig hålla upp huvudet. När han lär sig sitta och sen gå. Vänta bara tills han säger mamma och pappa första gången. Tårarna kommer aldrig ta slut, och tillsammans kommer vi se till att det är tårar av lycka som faller ner för våra kinder.