Vi håller på att möblera om. Eller just nu är det bara jag. Niklas är ute och övningskör med sin mamma och jag fick ta hand om det sista som skulle göras här hemma. Problemet är bara att det får inte plats. Jag har en tendens att föreställa mig rum större in my mind än vad de är i verkligheten. Så nu sitter jag här och har tröttnat. Sängen står rätt så att vaggan(och sen spjälsäng) får plats brevid. Men allt annat känns bara fel. Eller det skulle kännas rätt om rummet var större. Inte nog med det så öppnas dörren inåt. Det gör att rummet känns ännu mindre. Ååh. Plus att det ser ut som ett bombnedslag, vi har så mycket prylar.

Funderar på om vi ska strunta i en fotölj. Just nu har vi två. Men det får fan inte plats. I sånna fall så kommer dom få stå ganska långt ifrån varandra och det ser bara punchigt ut. Eller? Varför ville jag göra det här idag? Varför? Var jag tvungen? Niklas ville vänta med att möblera om. Nu inser jag att jag också ville det. Fast det känns ju endå som att vi måste göra det nu. Om ca 6 veckor är vi tre personer som ska bo här ibland. Och jag vill ju att det ska vara så fint och bra som möjligt för lillen och för oss..

Kan väl erkänna att jag kanske borde sakta ner lite. Allt behöver inte fixas nu nu nu. Det kan vänta lite. Det kanske dröjer längre innan bebisen kommer. Fast jag vill att han ska komma nu. Utan allt det där onda. Slippa gå upp ännu mer i vikt och känna sig som en fet jävla val hela tiden som inte orkar göra ett piss. Jag vill bara vakna en morgon och hitta min lilla kille i vaggan. Om det endå vore så enkelt.

Aja, ska väl återgå till om möblerandet. Meningen är, dessutom, att jag ska vara hemma hos pappa halv sju för att käka middag innan bion. Och här sitter jag i Niklas mjukisar och hood tröja..

Later, Annie