Klockan 12.00 ringde vi till SÖS för att få tid för igångsättning. Ett snabbt samtal senare satt jag och målade naglarna. Varför vet jag inte. Men vi hade i alla fall fått en tid. 14.30. Ringde mamma som skulle köra in oss och Niklas stod i duschen. Kändes fortfarande helt overkligt men när han kom upp så packade vi hans väska och gick sen ner och tryckte i oss ett lass med köttbullar och fullkornsmakaroner.

Strax innan 14.00 plingade mamma på dörren. Innan SÖS blev det en tripp till BEA för att köpa proviant. Jag hade fått för mig att det skulle ta dygn innan lilleman skulle komma ut. Dagens...

14.25 parkerade vi utanför förlossnings ingången. Hissen upp en trappa och sen fick vi sitta och vänta på en bänk i korridoren ett tag. Efter kanske 10 minuter kom Maria och visade oss till ett rum. Väldigt litet men med en snygg lila fotölj åt Niklas att sitta i. Hon började med att ta blodtryck och sätta CTG, hon satte dessutom in en kanyl i handen på mig eftersom jag senare skulle få dropp.

Någon halvtimme senare ramlade det in lite fler barnmorskor. Dom kollade hur pass öppen jag var och bestämde sig sedan för att se till så att vattnet gick. Sagt och gjort. Obehaglig känsla. Men inga värkar. En timme senare satte dom in värkstimulerande dropp. Mamma, jag och Niklas satt och inspekterade min CTG kurva. Förvånade över att jag inte kände av sammandragningarna överhuvudtaget eftersom dom var väldigt starka. Spelade vänd tia och kände ingenting i drygt en timme.

Sen så. Kände av värkarna mer och mer och efter en timme var det inte roligt längre. Mamma gick med mig på toaletten eftersom jag var tvungen att kissa. Väl inne där trodde jag att jag skulle spy. Men som tur var slapp jag det. När vi kom tillbaka hade jag så ont att jag bad om EDA.

I väntan på EDAn så provade vi lustgas. Trodde att jag skulle spy ett tag. Sen var allt annat som bortblåst. Okej, smärtan var kvar. Dock inte lika stark och inte tänkte jag på den längre. Jag ville bara sova. Niklas var lustgas ansvarig eftersom jag var upptagen med att klämma hans och mammas hand så fort jag hade ont. Efter ett tag fick han ont i huvudet eftersom jag andades ut lustgas på honom. Förlåt. Men han gnällde inte. Tur var väl det.

Till slut kom narkos läkaren för att sätta EDA. Han var efterlängtad eftersom lustgasen slog ut mig totalt.  När EDA tagit fart kunde jag vila. Behövde tillslut inte lustgasen längre och låg och snackade i nattmössan medans Niklas satt brevid och sa åt mig att vila. Jag lyssnade inte. Snackade på om allt och inget.

Det tog inte lång tid innan en annan sorts smärta började kännas. Helt annorlunda. Till en början var det inte så mycket smärta. Mest en känsla av att jag behövde bajsa. Dessa känningar blev starkare och starkare och när Niklas var på toaletten började mamma undra om det inte var så att det var krystvärkarna som hade börjat.

Hon hade rätt. Under tiden hade vi fått två nya barnmorskor. Anna och Susanna. Guldvärda. Niklas och mamma stod på varsin huvudsida. Deras händer fick ta mycket stryk men det var skönt att ha två händer att tortera. Efter ca 45 minuter av krysningar, skrik, beröm, mer skrik, kramp i vaderna, tårar och tjat om att jag inte orkade mer och ville hem och sova så kom han. 22.55. Den finaste lilla människa jag någonsin sett. Lyckliga var bara förnamnet.

Bara nåra minuter sedan säger jag att jag aldrig kommer kunna bajsa igen, Niklas och mamma skrattar och lilleman ligger tyst på mitt bröst.

Trodde aldrig jag skulle klara det. Men tack vare mamma, barnmorskorna och framförallt Niklas så gick det. Han fick mig till och med att le när jag hade som ondast. Det är kärlek det.

Det hela tog ca 9 timmar. Idag känns det som 2 timmar, knappt. Lilleman vägde, förbluffande nog, 3910 gram och var 52 cm lång. Med tanke på min lilla mage är det svårt att förstå att han faktiskt fått plats där inne. 
Mamma, Niklas och 2 barnmorskor var med vid utdrivningsskedet.
Allt jag kunde tänka på var att få ut lillen så att Niklas kunde få träffa honom, och så att vi skulle få gå och sova..

Annie